2 dl kranvatten

Jag är på resande fot sen kl 08.20 i morse och ska byta tåg i Göteborg för att åka till Stockholm. Jag åt frukost för tre timmar sen och känner att det är dags för det där kaffet och kanelbullen för 28 kr på Pressbyrån. Jag tittar efter igen, som varje gång, om det sitter en liten miljöstämpel på kaffemaskinen. Jodå, Rainforest Alliance-certifierat är det i alla fall. KRAV och Fairtrade hade varit mycket bättre, men det får duga. 

Framme vid kassan frågar en kortväxt, försiktig dam vad det får lov att vara idag. "En stor bryggkaffe och en kanelbulle, tack! Och så undrar jag om du vill vara jättesnäll och fylla på min vattenflaska?". "28 kr tack.", svarar damen tvärt. Jag tänker att hon inte hörde och plockar fram min halvlitersflaska som är full till hälften. Jag måttar med tummen och pekfingret på den övre tomma halvan av flaskan och frågar igen, för att vara tydlig, om hon skulle kunna fylla på min vattenflaska också medan jag betalar. Hon tittar på mig över skalmen på sina glasögon och har plötsligt en kall blick. "Nej." säger hon bara. "Ööööh, nähä?" svarar jag förvånat. Så här brukar det ju inte gå när jag frågat den frågan ett tiotal gånger tidigare hos samma butikskedja. "Varför inte?" kommer jag mig bara för att säga. "Vi får inte fylla på flaskor för vi måste sälja vårt eget vatten.", säger hon med en tämligen sur ton.

Hon har en vask bakom sig. Det är bara en person efter mig i kön denna söndag förmiddag. Jag håller i flaskan framför henne, på en meters avstånd. Jag förstår inte, jag handlar ju av Pressbyrån här, kan hon inte vara lite schysst och bara ge mig lite vatten inför min tågresa? Pressbyrån förlorar ju inte ens fem öre på det och får samtidigt en nöjd kund. Vad är problemet?

Hon upprepar: "Vi säljer vatten här. Vi måste sälja vårt eget vatten. Det kostar 20 kr, vill du köpa?". 

Nej, det vill jag inte. Kranvatten är nästan gratis i Sverige, med kvalité i världsklass, och jag har ju med mig en flaska som jag använder om och om igen just för att jag INTE VILL KÖPA något flaskvatten. Som människa i Sverige som just gett Pressbyrån en liten inkomst tycker jag att jag kan förvänta mig att få 2 dl kranvatten på köpet. Jag skulle gett det till en kund som bett om det, lätt att jag hade!

Men så försöker jag stilla mitt uppbrusande sinne och tänka att hon bara är en förmedlare av kedjans nya policy. Bli inte arg på henne, hon gör bara sitt jobb. Men jag är arg, så jag går sammanbitet därifrån.

Mitt emot ligger ett café. Jag tänker att de väl måste vara mer vettiga än snåla Pressbyrån som vill vinstmaximera. På det lilla cafét har de säkert förstått det här med kundservice och affärsvinsten i att ge nåt för dem så nästan-gratis som kranvatten till en potentiell kund. Men icke. Samma bemötande där. Fast här försöker damen bakom disken först hävda att Livsmedelsverket sagt att de inte får ta emot flaskor för att de hanterar mat här. Jag ser flaskor med kranvatten i vid änden på disken, de är uppställda där för att sittande kunder ska kunna hälla upp ett glas och ta med till sitt bord. Jag frågar om jag får hälla 2 dl av det vattnet i min egen flaska. "Nej, du har haft den i munnen. Det tycker inte Livsmedelsverket." Men snälla nån, om jag lovar att hälla upp utan att röra vid min egen flaska då? En bestämd huvudskakning till svar. Det går inte att resonera med denna människa heller. Nu är jag så frustrerad att jag kläcker ur mig ett högt och okonstruktivt "Shit vad kass!" på drygaste skånska.

Jag har varit i kåkstäder i Afrika där tiotusentals människor måste gå till en brunn varje dag, hinka upp smutsigt vatten och bära det med sig hem igen. Jag kan förstå om man med två skvalpande hinkar efter flera kilometer inte vill dela med sig av sitt vatten. Fast de är några av de mest generösa människor jag nånsin träffat. Vi som har ett överflöd av kristallklart, billigt, gott dricksvatten rätt ut ur kranen kan inte tänka oss att dela med oss till slumpmässigt frågande resenärer. Hur snåla är vi?! Hur långt ska vi gå i vår allt-har-ett-pris-ifiering i dagens västerländska extremkapitalism?? Hur mycket ska vi låta system och policys styra över vårt agerande som människor mot andra människor? Har vi slutat tänka själva så fort vi får arbetskläder på oss?

Jag är på väg att ge upp och vill sparka till nåt. Men va fan, man ska inte ge upp, jag försöker en gång till. Och jag har hamnat utanför Burger King. En av jättarna i det stressiga, idiotindividualistiska konsumtionssamhället. Streamlining är grundpelaren och eftersom restaurangen tjänar typ 1 kr per hamburgare hänger hela verksamheten på att sälja en jädra massa. "Kräng ut dem, för allt ni är värda!!" tänker jag att restaurangchefen skriker till tonåringarna som sliter där bakom läsksuspensoaren.

Jag frågar ändå. "Självklart!" svarar den unga tjejen bakom disken med ett leende. Hon fyller flaskan direkt från suspensoaren och ger tillbaka flaskan med ett leende efter två sekunder. "TACK så jättemycket!" säger jag med eftertryck.

Burger King alltså… Det var jädrigt längesen, men idag har de fått ett pluspoäng på min lista. Hoppas att de fortsätter fostra sina anställda i att tänka själva och se varje kund som den människa hen är. Eller, om tjejen var ett undantag som gjorde ett undantag, så hoppas jag att hon blir biståndsminister när hon blir stor.