Jag är på resande fot sen kl 08.20 i morse och ska byta tåg i Göteborg för att åka till Stockholm. Jag åt frukost för tre timmar sen och känner att det är dags för det där kaffet och kanelbullen för 28 kr på Pressbyrån. Jag tittar efter igen, som varje gång, om det sitter en liten miljöstämpel på kaffemaskinen. Jodå, Rainforest Alliance-certifierat är det i alla fall. KRAV och Fairtrade hade varit mycket bättre, men det får duga.
Framme vid kassan frågar en kortväxt, försiktig dam vad det får lov att vara idag. "En stor bryggkaffe och en kanelbulle, tack! Och så undrar jag om du vill vara jättesnäll och fylla på min vattenflaska?". "28 kr tack.", svarar damen tvärt. Jag tänker att hon inte hörde och plockar fram min halvlitersflaska som är full till hälften. Jag måttar med tummen och pekfingret på den övre tomma halvan av flaskan och frågar igen, för att vara tydlig, om hon skulle kunna fylla på min vattenflaska också medan jag betalar. Hon tittar på mig över skalmen på sina glasögon och har plötsligt en kall blick. "Nej." säger hon bara. "Ööööh, nähä?" svarar jag förvånat. Så här brukar det ju inte gå när jag frågat den frågan ett tiotal gånger tidigare hos samma butikskedja. "Varför inte?" kommer jag mig bara för att säga. "Vi får inte fylla på flaskor för vi måste sälja vårt eget vatten.", säger hon med en tämligen sur ton.
Hon har en vask bakom sig. Det är bara en person efter mig i kön denna söndag förmiddag. Jag håller i flaskan framför henne, på en meters avstånd. Jag förstår inte, jag handlar ju av Pressbyrån här, kan hon inte vara lite schysst och bara ge mig lite vatten inför min tågresa? Pressbyrån förlorar ju inte ens fem öre på det och får samtidigt en nöjd kund. Vad är problemet?
Hon upprepar: "Vi säljer vatten här. Vi måste sälja vårt eget vatten. Det kostar 20 kr, vill du köpa?".
Nej, det vill jag inte. Kranvatten är nästan gratis i Sverige, med kvalité i världsklass, och jag har ju med mig en flaska som jag använder om och om igen just för att jag INTE VILL KÖPA något flaskvatten. Som människa i Sverige som just gett Pressbyrån en liten inkomst tycker jag att jag kan förvänta mig att få 2 dl kranvatten på köpet. Jag skulle gett det till en kund som bett om det, lätt att jag hade!
Men så försöker jag stilla mitt uppbrusande sinne och tänka att hon bara är en förmedlare av kedjans nya policy. Bli inte arg på henne, hon gör bara sitt jobb. Men jag är arg, så jag går sammanbitet därifrån.
Mitt emot ligger ett café. Jag tänker att de väl måste vara mer vettiga än snåla Pressbyrån som vill vinstmaximera. På det lilla cafét har de säkert förstått det här med kundservice och affärsvinsten i att ge nåt för dem så nästan-gratis som kranvatten till en potentiell kund. Men icke. Samma bemötande där. Fast här försöker damen bakom disken först hävda att Livsmedelsverket sagt att de inte får ta emot flaskor för att de hanterar mat här. Jag ser flaskor med kranvatten i vid änden på disken, de är uppställda där för att sittande kunder ska kunna hälla upp ett glas och ta med till sitt bord. Jag frågar om jag får hälla 2 dl av det vattnet i min egen flaska. "Nej, du har haft den i munnen. Det tycker inte Livsmedelsverket." Men snälla nån, om jag lovar att hälla upp utan att röra vid min egen flaska då? En bestämd huvudskakning till svar. Det går inte att resonera med denna människa heller. Nu är jag så frustrerad att jag kläcker ur mig ett högt och okonstruktivt "Shit vad kass!" på drygaste skånska.
Jag har varit i kåkstäder i Afrika där tiotusentals människor måste gå till en brunn varje dag, hinka upp smutsigt vatten och bära det med sig hem igen. Jag kan förstå om man med två skvalpande hinkar efter flera kilometer inte vill dela med sig av sitt vatten. Fast de är några av de mest generösa människor jag nånsin träffat. Vi som har ett överflöd av kristallklart, billigt, gott dricksvatten rätt ut ur kranen kan inte tänka oss att dela med oss till slumpmässigt frågande resenärer. Hur snåla är vi?! Hur långt ska vi gå i vår allt-har-ett-pris-ifiering i dagens västerländska extremkapitalism?? Hur mycket ska vi låta system och policys styra över vårt agerande som människor mot andra människor? Har vi slutat tänka själva så fort vi får arbetskläder på oss?
Jag är på väg att ge upp och vill sparka till nåt. Men va fan, man ska inte ge upp, jag försöker en gång till. Och jag har hamnat utanför Burger King. En av jättarna i det stressiga, idiotindividualistiska konsumtionssamhället. Streamlining är grundpelaren och eftersom restaurangen tjänar typ 1 kr per hamburgare hänger hela verksamheten på att sälja en jädra massa. "Kräng ut dem, för allt ni är värda!!" tänker jag att restaurangchefen skriker till tonåringarna som sliter där bakom läsksuspensoaren.
Jag frågar ändå. "Självklart!" svarar den unga tjejen bakom disken med ett leende. Hon fyller flaskan direkt från suspensoaren och ger tillbaka flaskan med ett leende efter två sekunder. "TACK så jättemycket!" säger jag med eftertryck.
Burger King alltså… Det var jädrigt längesen, men idag har de fått ett pluspoäng på min lista. Hoppas att de fortsätter fostra sina anställda i att tänka själva och se varje kund som den människa hen är. Eller, om tjejen var ett undantag som gjorde ett undantag, så hoppas jag att hon blir biståndsminister när hon blir stor.
söndag 20 oktober 2013
lördag 12 oktober 2013
I ett annat Någonstans
"Bakom det här snöret är det framtiden. När vi klipper det får ni gå
in i framtiden och börja föreställa er hur den är. Det blir en snabb
omställning nu."
Några i gruppen skrattar. En snabb omställning hade ju varit fantastiskt. Nödvändigt. Men det händer ju inte precis. Inte på riktigt.
"Nu blundar vi allihopa och räknar ner från tio. När vi kommer till noll är framtiden här, vi klipper snöret och ni får gå in."
Det känns lite läskigt faktiskt. I denna stora sal, en dansstudio tror jag att det är, ska vi skapa en framtida stad tillsammans på bara några timmar. Som miljövetare och "upplyst" om klimatfrågan har jag inte så stort hopp för framtiden så som senaste forskningen beskriver den. För någon omställning händer ju inte i den takt den behöver hända i världen. Vad är det för framtid vi ska skapa? Kommer den vara ett anarkikaos uppstått av de snabbt sinande oljekällorna och krigen om dricksvatten, de ökande samhällsklyftorna som särar allt mer på rika och fattiga, och massdöden av bin som minskat matproduktionen i världen med 50 %? Kommer framtiden vara ett helvete på Jorden? Det är ju säkrare att vara här och nu där vi vet vad vi har och kan göra nåt åt det...
"Noll!"
Gruppen på ca 60 personer omkring mig börjar röra sig in över parkettgolvet. Många ler och går med lite dansande steg, andra verkar lugnare med vaken blick. Det smittar och min nyfikenhet börjar väckas. Vi sprider ut oss ganska jämnt i rummet och från att ha stått i en tät grupp vid dörren känns det nästan lite ensamt att ha någon meter till nästa medmänniska.
Workshopledarna från Teater K ber oss först att gå runt över det stora golvet och finna en plats vi trivs på och där vi skulle vilja bo. Jag ställer mig mitt emellan läktaren intill väggen och den väg som markerats ut med tejp tvärs över golvet. Nära vägen och kommunikationerna utan att vara tätt intill trafiken; nära bergväggen, som läktaren utgör i min fantasi, för skydd och kanske ett litet vattenfall. Några andra ställer sig ganska nära mig.
"Nu ska ni hitta några ni vill bo med och börja rita upp er tomt. Här har du en tejprulle. Varsågod."
En trevlig äldre herre ler vänligt mot mig och jag känner genast att jag vill bo med honom. Han verkar snäll, skärpt och vis. Lite som en ung morfar. Jag vet inte vad han heter eller var han kommer ifrån, men jag känner att jag vill dela boende med honom. Mannen heter Hugo och han säger att han vill bo tillsammans med andra för att känna gemenskap och för att hjälpa varandra med en stor odlingslott. De andra i gruppen lägger till en efter en att de vill känna samhörighet, göra saker tillsammans, vara självförsörjande på förnybar energi och så mycket mat som möjligt, ha några höns och hjälpa till att ta hand om varandras barn. Orden "skapa" och "dela" nämns ofta.
I tomtgruppen jag hamnat är den yngsta kring 25 år och den äldsta närmare 70. Vi är hälften män, hälften kvinnor. Tänk att vi alla kan dela så lika önskningar. Så lika längtan och lika syn på vad som är värdefullt i livet. Och jag tänker att synen på det gamla hippiestämplade kollektivet från 70-talet är helt ute. Det är ju framtiden.
Workshopen fortsätter och vi får skriva upp på stora papper vad vi har för framtidstankar om demokrati, utbildning, sjukvård, social hållbarhet, konsumtion och produktion, mat och odling, och boende och byggande. Sen får vi välja vilket papper vi vill fördjupa oss i och alla delar upp sig ganska jämnt över ämnena. Jag ställer mig vid utbildningspappret och finner mig vid Hugo igen. Tillsammans med fyra andra människor börjar vi spåna kring hur framtidens skola ser ut i vår lilla stad som börjar växa fram.
Fantasin flödar och jag har så roligt. Allt bra som jag vill se i samhället får jag dela med mina medmänniskor, och hör och häpna, de tänker i samma banor! En skola som främjar ödmjukhet inför andra, naturen och världen; lärande som kommer ur lust och lek; borta är klassrummet och trettio barn per lärare - nu snackar vi mentorer som istället tar med barnen ut till naturområden, arbetsplatser och runt om i samhället där barnen lär sig genom att prova på, känna, lukta, hjälpa till och vara delaktiga. Alla nickar instämmande när jag nämner det afrikanska ordspråk som fastnat i mitt minne: "Det krävs en hel by för att fostra ett barn."
Jag har så kul och känner mig på så rätt plats. Tänk att det finns så många andra, i så olika åldrar och från andra ställen i landet, som också tänker så här, önskar ett annat samhälle och en hållbar framtid. Tänk...
Kring våra tomter som vi ritat upp med tejp börjar nu olika verksamheter byggas av banankartonger och färgglatt papper. Vår stad får en tredje dimension och vi får alla kryssa mellan konstruktionerna nu, som i en riktig stad, istället för att gå tvärs över tomttejparna som en platt åker. Vår stad tar form. Här finns ett Friskhus med BB och akutmottagning; ett Gemenskaparhus för social hållbarhet med tillgängliga samtalspartners och konfliktlösare; ett permakulturområde med bikupor, växthus och dammar för vattenrening och fiskodling; ett kulturcentrum för musik, dans och annat kreativt skapande; ett centrum för utlåning och byte av kläder och prylar; och vår ambulerande skola i mitten, symboliskt sammankopplad till alla de andra institutionerna med grönt garn kors och tvärs genom rummet. Vi har solceller på taket och ett litet träd som symboliserar växande, kunskap och nära koppling till naturen. Och vi ska lära ut solidaritet, tolerans, kärleksfullhet mot både sig själv och andra, aktivt medborgarskap och kritiskt tänkande - och inte försöka forma alla barn att passa samhällets modell och förväntningar.
Workshopen har hållt på i fem timmar och ledarna börjar avrunda. Vi ska alla gå längs med mittgatan, genom vår lilla stad, tillbaka till nutiden och tänka igenom hur vi hamnade här i framtiden. Vad gjorde vi för att komma hit? Hur gick omställningen till?
"Nu blundar vi alla igen och räknar ner från tio. När vi kommer till noll är det återigen 2013 och vi är tillbaka här och nu."
Jag vill inte. När siffrorna börjar uttalas känner jag ångest längst ner i magen över att behöva återvända till här och nu. Det är ju så bra där framme. Jag vill vara där, inte här. Här är det inte hållbart, inte så trevligt hela tiden, så mycket som behöver ändras och det går så förbannat långsamt.
"Noll!"
Jag öppnar motvilligt ögonen och ser en sal som vi stökat till ordentligt. Det är banankartonger, pappersbitar och tejp överallt. Kaos. Men det är ett vackert kaos. Ett banankartongskaos byggt av och för kärlek, lugn, gemenskap och meningsfullhet.
Det är bättre där än här. Kom så rör vi oss dit.
Några i gruppen skrattar. En snabb omställning hade ju varit fantastiskt. Nödvändigt. Men det händer ju inte precis. Inte på riktigt.
"Nu blundar vi allihopa och räknar ner från tio. När vi kommer till noll är framtiden här, vi klipper snöret och ni får gå in."
Det känns lite läskigt faktiskt. I denna stora sal, en dansstudio tror jag att det är, ska vi skapa en framtida stad tillsammans på bara några timmar. Som miljövetare och "upplyst" om klimatfrågan har jag inte så stort hopp för framtiden så som senaste forskningen beskriver den. För någon omställning händer ju inte i den takt den behöver hända i världen. Vad är det för framtid vi ska skapa? Kommer den vara ett anarkikaos uppstått av de snabbt sinande oljekällorna och krigen om dricksvatten, de ökande samhällsklyftorna som särar allt mer på rika och fattiga, och massdöden av bin som minskat matproduktionen i världen med 50 %? Kommer framtiden vara ett helvete på Jorden? Det är ju säkrare att vara här och nu där vi vet vad vi har och kan göra nåt åt det...
"Noll!"
Gruppen på ca 60 personer omkring mig börjar röra sig in över parkettgolvet. Många ler och går med lite dansande steg, andra verkar lugnare med vaken blick. Det smittar och min nyfikenhet börjar väckas. Vi sprider ut oss ganska jämnt i rummet och från att ha stått i en tät grupp vid dörren känns det nästan lite ensamt att ha någon meter till nästa medmänniska.
Workshopledarna från Teater K ber oss först att gå runt över det stora golvet och finna en plats vi trivs på och där vi skulle vilja bo. Jag ställer mig mitt emellan läktaren intill väggen och den väg som markerats ut med tejp tvärs över golvet. Nära vägen och kommunikationerna utan att vara tätt intill trafiken; nära bergväggen, som läktaren utgör i min fantasi, för skydd och kanske ett litet vattenfall. Några andra ställer sig ganska nära mig.
"Nu ska ni hitta några ni vill bo med och börja rita upp er tomt. Här har du en tejprulle. Varsågod."
En trevlig äldre herre ler vänligt mot mig och jag känner genast att jag vill bo med honom. Han verkar snäll, skärpt och vis. Lite som en ung morfar. Jag vet inte vad han heter eller var han kommer ifrån, men jag känner att jag vill dela boende med honom. Mannen heter Hugo och han säger att han vill bo tillsammans med andra för att känna gemenskap och för att hjälpa varandra med en stor odlingslott. De andra i gruppen lägger till en efter en att de vill känna samhörighet, göra saker tillsammans, vara självförsörjande på förnybar energi och så mycket mat som möjligt, ha några höns och hjälpa till att ta hand om varandras barn. Orden "skapa" och "dela" nämns ofta.
I tomtgruppen jag hamnat är den yngsta kring 25 år och den äldsta närmare 70. Vi är hälften män, hälften kvinnor. Tänk att vi alla kan dela så lika önskningar. Så lika längtan och lika syn på vad som är värdefullt i livet. Och jag tänker att synen på det gamla hippiestämplade kollektivet från 70-talet är helt ute. Det är ju framtiden.
Workshopen fortsätter och vi får skriva upp på stora papper vad vi har för framtidstankar om demokrati, utbildning, sjukvård, social hållbarhet, konsumtion och produktion, mat och odling, och boende och byggande. Sen får vi välja vilket papper vi vill fördjupa oss i och alla delar upp sig ganska jämnt över ämnena. Jag ställer mig vid utbildningspappret och finner mig vid Hugo igen. Tillsammans med fyra andra människor börjar vi spåna kring hur framtidens skola ser ut i vår lilla stad som börjar växa fram.
Fantasin flödar och jag har så roligt. Allt bra som jag vill se i samhället får jag dela med mina medmänniskor, och hör och häpna, de tänker i samma banor! En skola som främjar ödmjukhet inför andra, naturen och världen; lärande som kommer ur lust och lek; borta är klassrummet och trettio barn per lärare - nu snackar vi mentorer som istället tar med barnen ut till naturområden, arbetsplatser och runt om i samhället där barnen lär sig genom att prova på, känna, lukta, hjälpa till och vara delaktiga. Alla nickar instämmande när jag nämner det afrikanska ordspråk som fastnat i mitt minne: "Det krävs en hel by för att fostra ett barn."
Jag har så kul och känner mig på så rätt plats. Tänk att det finns så många andra, i så olika åldrar och från andra ställen i landet, som också tänker så här, önskar ett annat samhälle och en hållbar framtid. Tänk...
Kring våra tomter som vi ritat upp med tejp börjar nu olika verksamheter byggas av banankartonger och färgglatt papper. Vår stad får en tredje dimension och vi får alla kryssa mellan konstruktionerna nu, som i en riktig stad, istället för att gå tvärs över tomttejparna som en platt åker. Vår stad tar form. Här finns ett Friskhus med BB och akutmottagning; ett Gemenskaparhus för social hållbarhet med tillgängliga samtalspartners och konfliktlösare; ett permakulturområde med bikupor, växthus och dammar för vattenrening och fiskodling; ett kulturcentrum för musik, dans och annat kreativt skapande; ett centrum för utlåning och byte av kläder och prylar; och vår ambulerande skola i mitten, symboliskt sammankopplad till alla de andra institutionerna med grönt garn kors och tvärs genom rummet. Vi har solceller på taket och ett litet träd som symboliserar växande, kunskap och nära koppling till naturen. Och vi ska lära ut solidaritet, tolerans, kärleksfullhet mot både sig själv och andra, aktivt medborgarskap och kritiskt tänkande - och inte försöka forma alla barn att passa samhällets modell och förväntningar.
Workshopen har hållt på i fem timmar och ledarna börjar avrunda. Vi ska alla gå längs med mittgatan, genom vår lilla stad, tillbaka till nutiden och tänka igenom hur vi hamnade här i framtiden. Vad gjorde vi för att komma hit? Hur gick omställningen till?
"Nu blundar vi alla igen och räknar ner från tio. När vi kommer till noll är det återigen 2013 och vi är tillbaka här och nu."
Jag vill inte. När siffrorna börjar uttalas känner jag ångest längst ner i magen över att behöva återvända till här och nu. Det är ju så bra där framme. Jag vill vara där, inte här. Här är det inte hållbart, inte så trevligt hela tiden, så mycket som behöver ändras och det går så förbannat långsamt.
"Noll!"
Jag öppnar motvilligt ögonen och ser en sal som vi stökat till ordentligt. Det är banankartonger, pappersbitar och tejp överallt. Kaos. Men det är ett vackert kaos. Ett banankartongskaos byggt av och för kärlek, lugn, gemenskap och meningsfullhet.
Det är bättre där än här. Kom så rör vi oss dit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)